Gnuheter

ffmpeg2theora är ett enkelt textbaserat verktyg för att konvertera ljud till OGG Vorbis och video till OGG Theora.

OGG är ett modernt multimediaformat baserat på öppen källkod och är helt licensfritt till skillnad från gamla och inhemska format som MP3 och WMA. Vill ni fördjupa er vidare i OGG kan ni läsa mer om det här:

• Vorbis.com FAQ
• Theora.org FAQ

Anledningen till att jag föredrar verktyget ffmpeg2theora är att man i stort sett bara behöver ett litet enkelt kommando för att konvera ljud och video:

ffmpeg2theora <fil>

Det går även att välja kvalité på ljudet och videon med flaggorna "v" (video) och "a" (audio):

ffmpeg2theora -v 8 -a 5 <fil>

Kvalitén på OGG Vorbis mäts i en skala mellan 1 och 10, där Q5 kan jämföras med en MP3 på 192Kbit/s. Hur kvalitén gällande OGG Theora mäts framgår tyvärr inte via manualen för ffmpeg2theora.

Som bilden ovan visar konverterade jag videon "Rocket Skates" med Deftones (Finns att ladda hem gratis), det är en QuickTime video i HD-kvalité som ligger på 314 MB, när jag konverterade den till OGG hamnade den på 162 MB med samma kvalité.

Installera ffmpeg2theora

Paketet ffmpeg2theora finns tillgängligt via förrådet och installeras enklast via terminalen med kommandot:

sudo aptitude install ffmpeg2theora

För mer utförlig information om ffmpeg2theora finns i vanlig ordning manualen tillgänglig via terminalen:

man ffmpeg2theora

Skolverket har tagit fram en enkel guide för hur Creative Commons kan användas. Det är Alma Taawo från Länkskafferiet som står bakom arbetet med att ta fram guiden. Guiden är tänkt att vara till för skolmiljö men kan mycket väl användas av alla som vill veta mer om hur Creative Commons fungerar. Ladda ner Creative Commons – en guide

Ännu mer nyheter om detta kommer från Clever Sheep som berättar att Alastair Creelman arbetar med att översätta texten till engelska.

Genom Farmor Gun och Mattias Bjärnemalm kommer den här klippet där Viviane Reding, EU Commissioner for Telecoms and Media, håller Ludwig Erhard Lecture 2009 i Bryssel.

Här är texten från klippet

It is necessary to penalise those who are breaking the law. But are there really enough attractive and consumer-friendly legal offers on the market? Does our present legal system for Intellectual Property Rights really live up to the expectations of the internet generation? Have we considered all alternative options to repression? Have we really looked at the issue through the eyes of a 16-year-old? Or only from the perspective of law professors who grew up in the Gutenberg Age? In my view, growing internet piracy is a vote of no-confidence in existing business models and legal solutions. It should be a wake-up call for policy-makers.

Hela talet som pdf finns här.

Boken ”Så fungerar Wikipedia” av Lennart Guldbrandsson ligger numera under en fri licens (CC-BY-SA) . Den finns som pdf här, på Wikisource här och som redigeringsbar text här. Det här är ytterligare ett steg för att göra Wikipedia mer förståeligt för allmänheten. Sprid länkarna till alla som kan ha nytta av dem!

Enligt ett mail jag har fått har den här boken fått igång Wikisource igen. Troligen handlar det om att författaren är vid liv, att boken har någon slags koppling till nutiden, och att det finns ett klart syfte med att få boken klar. Många andra böcker ligger på Wikisource för att de är gamla och ingen tjänar några pengar på dem, därför att målgruppen är ganska smal. Kan vi däremot få in lite böcker som är mer aktuella kanske Wikisource kan få fart och bli ett bra ställe för etablerade författare att synas på. Birger Sjöberg har redan gjort det. Varför inte fler?

Alla känner till Gaia-hypotesen, lanserad av James Lovelock på 1970-talet. Den går ut på att vår planet praktiserar negativ feedback för att upprätthålla homeostas enligt den klassiska cybernetikens principer. Enklare uttryckt: jorden är en organism. Nyligen populariserades Gaia-hypotesen på nytt genom världens dyraste film.

Några har säkert hört om motsatsen: Medea-hypotesen som lanserats av Peter Ward, bland annat i en bok som blev hyfsat uppmärksammad förra året. Här handlar det tvärtemot om positiv feedback – det som eskalerar processer över de trösklar som omöjliggör ett hållbart system. Flera gånger tidigare har biologiska processer varit nära att utplåna allt liv på planeten och förr eller senare kommer det vara biologiska processer, inte något yttre ingrepp, som sätter definitiv punkt för all biologi.
Steven Shaviro sammanfattar i en oerhört intressant post från förra året, “Against Self-Organization“:

Most of the mass extinction events in the fossil record, Ward says, were caused by out-of-control life processes — rather than by an external interruption of such processes, such as the giant meteor hit which supposedly led to the extinction of the dinosaurs at the end of the Mesozoic. The great Permian extinction, for instance — the most catastrophic of which we have knowledge, in which 90% of all species, and 99% of all living beings, were destroyed — was caused by “blooms of sulfur bacteria in the seas”, which flourished due to greenhouse heating and poisoned the oceans and the atmospheres with increased concentrations of hydrogen sulfide, which is extremely toxic.

Svavelvätebakterier lyckades alltså ta kål på 99 % av jordens varelser, enligt Peter Ward –även om nu påstås råda enighet bland forskarna om att det visst var en extern källa i form av ett meteoritnedslag som dödade dinosaurierna.
Vidare menar Peter Ward att det finns belägg för att den samlade biomassan har minskat sedan den kambriska explosionens dagar. Även den biologiska mångfalden menar han har gått tillbaka. Dessa idéer är fascinerande just för att de ter sig så kontraintuitiva. Blotta tanken på att det biologiska livet i allmänhet inte rör sig framåt ter sig hädisk. Trots att dess formella konsekvenser för mänskliga samhällens organisering borde vara noll, skär den sig ändå både med tanken på kontinuerlig ekonomisk tillväxt.

“Att ifrågasätta Gaia-hypotesen”, skriver Steven Shaviro, “är att ifrågasätta vår samtida tro på självorganiserande processer och system”. Tro står för någonting kvasireligiöst. Efter att upplysningens stora berättelser om allmänt framsteg tappat fart, tenderar vi att sätta vår tilltro till självorganisering och emergens. Det gäller för den frihetliga vänstern i samma grad som för den libertarianska högern. Mest av allt gäller det för hyllningar till nätets möjligheter. Vi behöver inte gå så långt som till Kevin Kellys idé om “The Technium”, utan det räcker med att ta en titt på något av allt det som sagts om Wikipedia.
Bara en riktigt korkad cyberdefaitist skulle i Medea-hypotesen ana ett möjligt argument mot exempelvis fri mjukvara. Men kritiken av “självorganiserade system” implicerar andra sätt att vara för. Det duger inte att hylla någonting bara för att det ser emergent ut, för det utesluter inte att det som skapas går vidare till att förstöra sig själv och dra annat med sig i kollapsen.

Allra mest tilltalande i Medea-hypotesen, även om den bara skulle stanna på nivån av ett tankeexperiment, är uppgörelsen med humanismen. Gaia-hypotesen framställer människor som separata från planetens annars självkorrigerande mekanismer. Civilisationen tenderar att ställas mot Naturen. Medea-hypotesen låter däremot människorna fortsätta vara en del av naturen, vilket inte ursäktar destruktiva beteenden men inte heller gör dem metafysiskt unika. Nicklas Lundblad drog intressanta slutsatser utifrån detta, men helt andra tolkningar förefaller också möjliga. Men vad jag just nu vill efterlysa är inte så mycket det planetära perspektivet, som tankeexperiment i linje med vad Steven Shaviro antyder: Vad återstår om vi rensar ut varje moralisk rest ur tanken på “självorganiserade system”?

IPRED-målet där fem bokförlag kräver användaruppgifter från bredbandsbolaget Ephone kan komma att gå vidare till EU-domstolen eftersom tillämpning av IPRED kanske strider mot datalagringsdirektivet

Dessutom argumenterar Ephone att bokförlagens krav strider mot Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna.

DN och SvD.

Martin Aagård sågar läsplattorna. En underhållande text som bör läsas. Slutdomen skoningslös:

Med största sannolikhet är läsplattan den största återvändsgränd som den skrivna texten befunnit sig i sen den sista gotländska runstenen ristades någon gång på 1600-talet.

Eller om jag formulerar mig så att ungdomarna förstår: Det är som internet utan uppkoppling.

Själv ska jag inte ge mig in diskussionen om läsplattor just nu – jag har gjort det förr och väntar nu på att Rick Falkvinge ska skriva sin utlovade uppföljning om “bokförlagens förestående undergång” för nästa tillfälle att anmäla avvikande uppfattning.

En grej bara. Filerna som säljs till dessa läsplattor är fria att kopiera (vilket ju är lagligt inom ramarna för en privat sfär, hur den nu definieras – jämför gärna med förra inlägget om hur “hushåll” avgränsas av lagen). Men de ska vara “vattenmärkta”, så att förlagen ska kunna se vem som köpt originalfilen om den börjar spridas vind för våg. Inte för att det skulle vara brottsligt att ha köpt en fil som någon sedan piratkopierar, men okej.

Men nu ska även Göteborgs stadsbibliotek “låna ut” (kopiera) filerna till de låntagare som äger egna läsplattor. Då blir det bibliotekspolitiskt intressant, tycker jag. För vad händer om en vattenmärkt fil från biblioteket råkar hamna i en torrentsvärm, och förlaget upptäcker saken?
Förlaget kommer då att höra av sig till biblioteket och vilja ha låntagarens personuppgifter. Kommer biblioteket att lämna ut dessa vid varje förfrågan? Eller kommer det bli ett informationsföreläggande à la Ipred? Kan ett sådant riktas mot bibliotek? Har biblioteken tänkt igenom vad det innebär att traska ut på det rättsliga stridsfält där internetoperatörerna idag befinner sig? Kommer de vara beredda att stå upprätt?

Jag är mycket nyfiken på att få veta mer om hur det ligger till med dessa frågor.

Jag har aldrig gillat Notify-OSD, mestadels på grund av avsaknaden av stöd för knappar, vilket är en funktion jag uppskattar. Men Notify-OSD är ju onekligen mycket snyggare än det gamla libnotify.

I och med Lucid tänkte jag ge Notify-OSD ett nytt försök, men jag blev ganska raskt förvånad över att man fortfarande inte ordnat positionen av Notify-OSD. Som bekant hamnar ju notifikationerna ganska långt ner under panelen, vilket enligt många (Inklusive mig) är en bugg, men tydligen är det ett medvetet val har jag kommit fram till efter lite research. Läs mer om det på Launchpad.

Som tur är finns det andra som tröttnat på det rent av korkade val av position, en av dessa användare är Julien Lavergne som har släppt en patch som återställer positionen av Notify-OSD, precis som den var i Jaunty.

Patchen finns tillgänglig för Karmic men fungerar lika bra för oss med Lucid.

Installera den patchade versionen av Notify-OSD

Den patchade versionen finns tillgänglig via Julien Lavergnes PPA-förråd:

64-bit versionen:

notify-osd_0.9.24-0ubuntu2~gilir1_amd64.deb

32-bit versionen:

notify-osd_0.9.24-0ubuntu2~gilir1_i386.deb

Innan du installerar paketet behöver du avinstallera den nuvarande versionen av Notify-OSD. Detta gör du enklast via terminalen:

sudo aptitude remove notify-osd

Installera sedan paketet genom att dubbelklicka på filen. Det går även bra att installera paketet via terminalen:

sudo dpkg -i <Sökväg>/<Paketnamn>

Att tänka på om du använder Ubuntu 10.04

Om du använder Lucid kommer uppdateringshanteraren att vilja uppdatera till den nyare versionen som finns tillgänglig i Ubuntus förråd, detta löser du genom att låsa paketet via pakethanteraren Synaptic.

1.) Öppna Synaptic under System / Administration / Pakethanteraren Synaptic.

2.) Sök efter paketet notify-osd, lås paketet via menyn Paket / Lås version.

Om du använder den textbaserade pakethanteraren Aptitude kan det vara en god idé att låsa paketet även där, detta gör du enkelt med kommandot:

sudo aptitude hold notify-osd

För att låsa upp paketet använder du kommandot:

sudo aptitude unhold notify-osd

Att tänka på om du använder Ubuntu 9.10

Om du vill vara säker på att du av misstag inte ska råka installera en eventuell framtida uppdatering av Notify-OSD från Ubuntu, kan du låsa paketet. Det gör du med ovan skrivna instruktioner för Lucid.

Simon Larsson har gått ut med nyheten att det nu är möjligt att slå på statistikfunktionerna på din IDG-blogg och det är minst sagt intressant läsning.

På den här bloggen framgår det att Linuxlägret står för 22.6 procent av besöken – eller nästan var fjärde läsare. Windows XP är enskilt störst med 28.7 procent men näst största enskilda operativsystem är Ubuntu med 13.5 procent. Efter Ubuntu kommer Windows 7 med 10.1 procent – fler än Windows Vista som står för 6.0 procent.

Vad jag däremot är nyfiken på är vad som döljer sig under den extremt stora posten ”Okänd” som står för 27.3 procent.

Var fjärde kör Linux. Ubuntu leder Linuxligan – stort.

Anmäl

För er som gillar svängig funk med inslag av reggae, ska, blues och rock så rekommenderar jag franska gruppen Goo Goo Cluster. Gruppen har framfört och spelat in album sedan 1998 och lade 2006 upp ett album med samma namn för fri nedladdning från Jamendo. Resultatet är ett 34 minuters mästerverk inom genren med sånger på både engelska och franska.

Som vanligt är det bara att klicka på widgeten nedan för att lyssna och ni kan besöka gruppens sida på Jamendo för att tanka hem.

  [intressant?]

Det suger lite i bloggtarmen när man märker att det var ett tag sedan något hände här. Jag har missat massa bra chanser att skriva om väldigt spännande saker, men jag har helt enkelt inte tid. För att ingen ska tro att jag glömt internet vill jag här ändå berätta lite om vad jag styr med egentligen.

Under våren har jag fortsatt läsa, nu vid Rättssociologiska enheten vid Lunds universitet. För den uppmärksamme läsaren är det också hemvist för forskningsprojektet Cybernormer som jag är engagerad i. Idag bloggar jag förövrigt om “Internet som demokratisk arena och rättighet“, om olika sätt att se internet som en mänsklig rättighet.

Parallellt med det har jag också fått ett väldigt roligt och stimulerande undervisningsuppdrag, då jag är huvudlärare för kursen Nätkulturer vid Uppsala universitet. Det är en kurs som går på vår- och höstterminerna och har som huvuduppgift att överbrygga eventuella kunskapsklyftor kring internet. Med hjälp av vetenskapligt kopplad diskussion försöker vi fördjupa kunskapen om vad internet är och hur man kan se på nätet, oavsett vilken bakgrund man själv har.

Dessutom har jag fått i uppdrag att skriva en bok om ungas nätvanor. Jag kommer nog skriva mer om det här allteftersom arbetet fortskrider, men tanken är att helt ovärderat beskriva ungdomars egen syn på vad de styr med på nätet och hur viktigt internet är för dem. Planerat boksläpp är tidig höst i år.

Vid sidan om det fortgår arbetet med Juliagruppen och därtill relaterade projekt. Juliagruppen är precis i uppstart av ett spännande projekt som kommer pågå ett halvår, och som borde offentliggöras nu i veckan. Werebuild/Telecomix håller parallellt med det på med ett omfattande arbete med att kartlägga svenska politikers inställning till Datalagringsdirektivet.

Kort och gott, även om jag inte bloggar så styr jag med internetrelaterade (och positiva!) saker mest hela tiden. Om man pallar med en del familjerelaterat babbel så är mitt twitterflöde helt klart att rekommendera om man vill ha bättre koll på vad som händer just nu.

Internet som mänsklig rättighet är en tanke vi på Cybernormer bollar med emellanåt, såväl här i bloggen som vid mer köttsliga sammankomster. Det har då kanske framförallt rört det skolprojekt som så sakteligen börjar växa fram, där tanken är att underlätta för barn i den Indiska delstaten Kerala att få tillgång till internet som ett led i deras skolundervisning. Allt med stöd av artikel 13 i Barnkonventionen, en av FN:s nio konventioner om mänskliga rättigheter:

1. Barnet skall ha rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att oberoende av territoriella gränser söka, motta och sprida information och tankar av alla slag, i tal, skrift eller tryck, i konstnärlig form eller genom annat uttrycksmedel som barnet väljer.

2. Utövandet av denna rätt får underkastas vissa inskränkningar men endast sådana som är föreskrivna i lag och som är nödvändiga
(a) för att respektera andra personers rättigheter eller anseende; eller
(b) för att skydda den nationella säkerheten, den allmänna ordningen (ordre puplic) eller folkhälsan eller den allmänna sedligheten.

Vi har också berört ämnet när vi talat om nätpolitiska rörelser, såsom de svenska nätaktivisternas pågående fokusförändring och kinesiska upprop med krav på nätfrihet och öppenhet liksom att den franska författningsdomstolen ser internet som en “fundamental rättighet”. Bland de saker vi inte behandlat på bloggen är hur länder väldigt nära oss erkänt internet som en lagstadgad rättighet.

Idag släppte BBC News en nyhet om en stor undersökning som gjorts om hur människor uppfattar internet. 27000 personer från 26 länder har tillfrågats, och av dem menar närmare 80 procent att internet bör vara en mänsklig rättighet. Artikeln citerar Hamadoun Toure från Internationella Telekomförbundet (ITU):

“The right to communicate cannot be ignored. The internet is the most powerful potential source of enlightenment ever created. [Governments must] regard the internet as basic infrastructure – just like roads, waste and water. We have entered the knowledge society and everyone must have access to participate.”

Det är någonstans här som både vårt egna Networking@Schools och Iran-relaterade projekt som nyhetstjänsten DailyNiteOwl hakar på, och visar på en internationell trend i hur internet nu är ett led i en pågående demokratiseringsprocess. Jag har förövrigt själv berört det i debattartiklar kopplat till händelserna i Iran där jag hävdat att “demokrati inte kan finnas utan frihet till information, kommunikation och samtal“.

Att få in internet i ett politiskt MR-sammanhang förbereds också på flera håll. Piratpartiets europaparlamentariker Christian Engström formulerade i slutet av  november ett upprop för en “Internet Bill of Rights” med huvudkravet att Europakonventionen om skydd av mänskliga rättigheter också ska innefatta internet. Det skulle i så fall lite krasst innebär att tillgång till internet inte skulle få begränsas, vilket i sin tur skulle kullkasta lagar som hotar att stänga av medborgare från internet. Även det internationella och mycket arbetssamma projektet Internet Rights and Principles Coalition har samma ambitioner. De har som uttryckt målsättning att gemensamt i ett pågående samtal översätta och transponera FN:s konvention om mänskliga rättigheter till ett mer internetionaliserat sammanhang, så att den både passar och kan vara verksam i en digital kontext.

Som bonus så här i slutet av inlägget vill jag också uppmärksamma en väldigt tänkvärd film. Avsändare är Human Rights Watch, och temat är hur internet används i rapportering av brott mot mänskliga rättigheter.

Spara och/eller dela med dig:

Tidigare bloggade jag om att Docky separerar från GNOME Do, även fast dom två projeketen separerat och utvecklats oberoende av varandra, har den tidigare versionen av Docky fortfarande funnits kvar i GNOME Do.

Men igår i bzr-förrådet skeppade man ut en ny version av GNOME Do, där alla spår med Docky är borttaget. När Docky försvinner helt från GNOME Do i Ubuntus förråd har jag ingen aning om, men med all säkerhet är det bara Lucid som berörs.

För er som använder Docky finns programmet numer i Ubuntus förråd från och med Lucid och i vanlig ordning finns det även tillgängligt via Launchpad.

Utvecklarna har legat på latsidan sista tiden, men man lovar nu att projektet GNOME Do ska ta fart igen och inom dom närmsta månaderna ska det komma en ny grym version.

I slutet av januari lanserade Apple sin omtalade läsplatta, Ipad. Bara en vecka senare berättar Dagens Nyheter att man planerar en version av tidningen just för läsplattor.

”Utmaningen blir att få med sig läsupplevelsen från papperstidningen till den digitala världen”, förklarar DN:s Nils Öhman för Medievärlden. Som av en händelse berättar han detta samma dag som hans chefredaktör Gunilla Herlitz varslar över 100 DN-anställda.

Det låter bra DN, men det är så fel tänkt

Perfekt tajmat av Dagens Nyheter, eller hur? Avveckla det gamla och satsa på det nyaste nya! I ny, slimmad kostym rider tidningen mot en ljusnande digital framtid! Och på köpet får man med sig ”unga läsare”, som ju självklart föredrar en blank och fin läsplatta framför vanligt papper. Det låter bra. Men det är så fel tänkt.

För att förstå hur fel tänkt läsplatte-DN är behöver man inte gå längre än till en drygt ett år gammal artikel i Dagens Nyheter (!). Den 10 december 2008 kunde man läsa på DN Debatt, att ”Tidigare var artikeln som trycktes i tidningen slutprodukten i det journalistiska arbetet. Nu är den i stället början i en dialog med läsekretsen.”

Läs artikeln – den är lång men det är den värd. Och gör det nu, jag kan vänta. I den texten finns insikten att nyhetsmediernas sekelgamla affärsmodell, att investera i produktion av nyheter och sedan tjäna tillbaka pengarna på att kontrollera distributionen och ”läsupplevelsen” (Nils Öhmans uttryck) inte kan fungera längre. Skribenterna Arne Ruth, tidigare chefredaktör för DN, och frilansjournalisten Bjarne Stenquist, luftar idén att låta Google ta över tidningarnas annonsförsäljning och distribution, och även om det inte behöver vara den ideala lösningen talar ändå allt för att det är i den riktningen utvecklingen kommer att gå.

Man har bara ersatt tryckplåten med ett ”Spara som HTML”…

Om mediehusen vill fortsätta vara relevanta måste de släppa föreställningen att de kan kontrollera hur deras material sprids och hur mottagarna tar del av det. Dagens Nyheter som läsplatta är samma förlegade affärsmodell som i dag, man har bara ersatt tryckplåten med ett ”Spara som HTML …” och hoppas att framtiden därmed infinner sig. Det gör den inte.

Dagstidningsbranschens ständige revolutionsförespråkare Joakim Jardenberg har FÖRSTÅS också resonerat kring detta. Jag lämnar sista ordet till honom, för jag tror inte att det kan sägas bättre:

”Vi såg oss som slutproducenter, och vi köpte distributionen för dyra pengar. Nu är varje läsare ett potentiellt tidningsbud (om vi gör materialet spridbart) och en medarbetare (om vi aktivt gör vår produkt till ett arbetsmaterial).”

Gnutikens torsdagsfilm visas denna vecka redan på onsdag. I samband med visningen av Us Now kommer Kalle att finnas på plats och prata om Creative Commons.

Tid och plats: Onsdag den 10 mars, 18.00, Gnutiken, Övre Husargatan 27 i Göteberg.

Så mycket har sagts av andra om avdragskarusellen och jag tänker inte tråka ut någon, allra minst mig själv, med siffror. Kloka saker som redan har sagts tänkte jag inte upprepa. Framför allt tänker jag inte ge mig in i den pseudodebatt där man antingen är “för hushållsnära tjänster” eller “mot”. Frågan är om staten ska ge en särskild skatterabatt på betalningen för en viss grupp av tjänster. Rabatten fungerar i praktiken som en subvention, även om man kan diskutera huruvida den i formell mening är det. En klar parallell finns i frågan om avdragsrätt för kultursponsring, en typ av subvention som väcker stora frågor om vad som räknas som “kultur”.

Vad jag intresserar mig här är varken tjänsterna i sig eller skattesatserna, utan begreppet “hushållsnära”. Formellare uttryckt i Skatteverkets vokabulär: “hushållsarbete” (RUT) som tillsammans med “ROT-arbete” utgör den avdragsgilla kategorin “husarbete“.

Hushåll är ett sådant ord vars innebörd tycks ha förskjutits över seklernas lopp. Närmare bestämt har det skett ett förtingligande. Om vi konsulterar SAOL (1932) förklaras hushåll i första hand som en verksamhet:

1) värksamheten eller förhållandet att förestå hus och hem och sörja för anskaffande av medlen för familjens och husfolkets uppehälle; hushållning; särskilt om den värksamhet som består i hemmets skötsel och i synnerhet anskaffande av födoämnena och tillredning av födan

Ordet hushåll har också använts i en allmännare bemärkelse om alla de processer som handlar om att hushålla (med knappa resurser). Utifrån dessa definitioner blir uttrycket “hushållsnära tjänst” närmast en tautologi. Om hushåll inbegriper försörjning, som SAOB:s definition angav, kan man också fråga sig vilka tjänster som inte är hushållsnära.
Först på tredje plats anger SAOB en betydelse av “hushåll” som ligger närmare en samtida politisk tillämpning. Betydelsen kretsar kring härden och den grupp av människor som fyller sina magar med mat därifrån:

3) konkret: hem med särskild tanke på den värksamhet som åsyftar hemmets skötsel och i synnerhet anskaffande och tillredning av födan; hem med egen mathållning; ofta särskilt med tanke på eller övergående till att beteckna sammanfattningen av de personer som tillhöra hemmet eller (regelbundet) intaga sina måltider där.

Varför ska det vara förmånligare att hyra hem en kock än att köpa mat från en restaurang, frågar sig Anna Ardin. Att subventionera hushållsarbete genom skatteavdrag innebär i praktiken att sysslor styrs till hemmets sfär. Isobel skriver:

det är synnerligt problematiskt att styra konsumtionen just till det egna hemmet. Det finns en kärnfamiljs- och hushållsnormering i RUT/ROT som söker konservera och gynna en viss sorts livsstil där allting som sker inom det egna hemmet är att föredra framför det som sker utanför.
Nu har vi också i övrigt en del sådan styrning, det är lägre skatt på mat du hämtar med dig än sådan du äter sittande på en restaurang, t ex, men det blir ju inte bättre av att utvidga hemfixeringen. Även bortom maktproblemen finns konstigheter i hemgynnandet. Varför vill staten så gärna att vi ska hålla oss var och en i varsitt hem?

Ändå är det inte fullt så enkelt som att avdragen gynnar allt som görs inom hemmets fyra väggar, på bekostnad av allt som sker utanför. Allt som sker i hemmet är inte en del av hushållet, skattetekniskt betraktat. Datorer är exempelvis inte del i hushållet, eftersom datorsupport inte kan dras av som hushållsnära tjänst. Över huvud taget tycks hushållsbegreppet ha en slagsida mot manuellt kroppsarbete. “Hyra av städrobot ger inte rätt till skattereduktion”, upplyser Skatteverket.

Hushållsnära antyder att tjänsterna inte behöver vara en del av hushållet, bara i närheten. Ordvalet kan tolkas på minst två sätt. Antingen antyder det en norm om att ett hushåll i normalfallet består i sysslor som utförs av en kärnfamilj, så att det som görs av inhyrd personal inte är hushållssysslor utan bara hushållsnära.
Eller så förstår man närheten i geografiska termer. Jag har en cykelverkstad på bottenplanet i mitt hus, den är alltså hushållsnära – men såvitt jag förstår får jag inte göra avdrag för cykelreparation. “Putsning av matsilver ger rätt till skattereduktion”, däremot, “förutsatt att arbetet utförs i bostaden”.

Gällande lagtext definierar det hushållsarbete i sju punkter:

1. Städarbete eller annat rengöringsarbete som utförs i bostaden.
   
2. Vård av kläder och hemtextilier när vården utförs i bostaden.
   
3. Matlagning som utförs i eller i nära anslutning till bostaden.
   
4. Snöskottning som utförs i nära anslutning till bostaden.
   
5. Häck- och gräsklippning samt krattning och ogräsrensning som utförs på tomt eller i trädgård i nära anslutning till bostaden.
   
6. Barnpassning som utförs i eller i nära anslutning till bostaden samt lämning och hämtning till och från förskola, skola, fritidsaktiviteter eller liknande.
   
7. Annan omsorg och tillsyn än barnpassning som en fysisk person behöver och som utförs i eller i nära anslutning till bostaden eller i samband med promenader, bankbesök, besök vid vårdcentral eller andra liknande enklare ärenden.

Lagen opererar med tre grader av närhet, vad gäller hushållets förhållande till bostaden. Vissa sysslor måste utföras i bostaden, inomhus. Andra sysslor går även an att utföra i trädgården. Enligt en strikt tolkning av lagen får man dock inte göra avdrag för att hänga tvätt utomhus.
Slutligen finns det en intressant kategori av sysslor som kan definieras som hushållstjänster trots att de sker på helt annan plats än hemmet. De kan dock inte utföras ensam utan endast i sällskap med någon som är antingen ett barn, en gamling eller en sjukling. Att betala någon för att lämna och hämta barn på dagis eller ridskola är avdragsgillt, men bara om det är en effektiv transport – om tjänstefolket stannar till på vägen för att leka på en lekplats vill staten inte längre subventionera arbetstiden. Möjligtvis om lekplatsen ligger “i nära anslutning till bostaden”. Jag antar att prejudikat saknas.
Barnpassning ska ske i hemmet och när barn inte är i hemmet så är de på “fritidsaktiviteter” mellan vilka de ska transporteras. Gamlingar får däremot gå på promenader, ledsagade av statssubventionerat tjänstefolk. Men de får inte hämtas och lämnas på nöjen, utan bara utföra “enklare ärenden”. Det är en smula kuriöst att lagtexten exemplifierar med bankbesök. Vi vet ju alla att gamlingar inte klarar av att använda internetbank! Den som skulle behöva hjälp med att använda internetbanken, eller att gå en allmän datorkurs, får dock inte dra av den eventuella kostnaden.

(Fast nu sa Isobel till mig igår att det tydligen finns planer på att utvidga avdragsrätten så att även datorsupport räknas som en del av hushållet. Det skulle tvinga Skatteverket till en nya gränsdragningar för vad som är ett hushåll i ett distribuerat nätverk. Jämför även med min posthumanistiska kritik av Radiotjänst.)

Ali Esbati skriver om hela grejen under den intressanta rubriken “Subventionerad avmodernisering“. Är det antimodernism att införa avdragsrätt för tjänster som sker i hemmet? Ja och nej, skulle jag säga. Här kan vi verkligen tala om upplysningens dialektik.
Traditionellt har det betraktats som en typisk modernisering att överföra en allt större del av matlagningen till industrier som tillverkar halvfabrikat. En skattepolitik som beskattar djupfryst men tillåter avdrag för en kokerska är då utan tvivel avmoderniserande.
Å andra sidan är kärnfamiljen som hushållsenhet en högst modern företeelse. Modern betyder i sammanhanget att kärnfamiljen kan kopplas samman med urbanism, industrikapitalism och hela den borgerliga uppdelningen av världen i en privat och en offentlig sfär. Förmoderna samhällen har hållit hus på en stor mängd andra sätt, som i hög grad varit mer kollektiva. Man kan exempelvis turas om att ta hand om varandras barn.
Ingenting säger att en modern praxis nödvändigtvis alltid måste vara mer effektiv än en förmodern. Att laga mat och uppfostra barn inom så pass små enheter som kärnfamiljer är uppenbart mer resurskrävande än att hjälpas åt. Och att trixa med avdrag är ofantligt mycket krångligare än att tillämpa den medeltida skattekonstruktionen “härdskatt“: en skatt per eldstad. Även om härdskatten knappast kan kallas för progressiv, gav den klara incitament för större hushåll än bara två vuxna plus barn.

Kärnfamiljen befinner sig idag i kris. Konstruktionen är inte anpassad för att både mannen och kvinnan ska lönearbeta. Krissymptomen har visserligen lindrats genom att en rad institutioner, skattefinansierade eller på en öppen marknad, tagit över sådant som inte behöver göras i hemmet. Dagis är det kanske viktigaste exemplet på en sådan modern institution. Men det räcker inte. Vi jobbar alldeles för mycket, avlönat och oavlönat, de flesta av oss.
Subventionerade hushållstjänster kan ses som en ytterligare form av institution som håller kärnfamiljen intakt – för den lilla klick som har råd – genom att lagen befäster en skarp gräns mellan hushållets insida och utsida. För att korsa gränsen gäller F-skattsedel som pass. Att däremot konstruera andra slags hushåll, eller allianser för ömsesidig hjälp mellan hushåll, är ingenting som uppmuntras. Vad händer med möjligheterna för en oavlönad barnomsorg som överskrider kärnfamiljens ramar? Här finns många frågor att ställa, inte minst vad gäller tillgång till rum.

Bilden längst upp i inlägget föreställer Hestia, den husliga härdens gudinna i antikens Grekland, motsvarad av romarnas Vesta.
Inlägget får avslutas med en bild på Chantico – aztekernas gudinna för den husliga härden samt för vulkaner.

Vi kanske inte tycker det är så roligt när vår favoritmusik på Spotify avbryts av reklamen. Men vi klagar inte, för vi förstår varför den finns där och glädjer oss åt att ha tillgång till all den musik vi faktiskt får gratis!

Är det en parodi? Förhoppningsvis. Oavsett vilket så lyckas Facebook-gruppen “Vi som förstår varför reklamen finns på Spotify” med ett verkligt konststycke: att iscensätta någonting ännu fåraktigare än Facebook-gruppen “Vi som hatar reklamen på Spotify“.

Dialektiken mellan de båda grupperna fångar hela affärsmodellen: 1) Frammana affekter av hat genom reklam som inte i första hand marknadsför någonting utan mest är ägnad att störa. 2) Ställ detta hat mot en uppsättning av affekter som kretsar kring rättfärdighet och bekvämlighet.

Jag förstår inte varför folk klagar på reklamen. Tänk hur mycket musik som vi slipper betala för, endast för att vi lyssnar på de där få reklamsnuttarna. Tänk hur mycket plats vi sparar på vår dator genom att slippa ladda hem musiken, och tänk på att vi faktiskt är lagliga när vi lyssnar på Spotify! Helt plötsligt är inte reklamen så farlig!

“Tänk på att vi faktiskt är lagliga när vi gör det” är ett fascinerande

argument för att göra något. Särskilt som formuleringen utraderar själva görandet. Man handlar inte bara lagligt – man är laglig. Befinner sig “på lagens sida”. Basunerar gärna ut detta.

– Lägish?
– Jorå, lugnt, de e laglish.

Tidningen Popular Science har tillgängliggjort hela sin 137 åriga arkiv online. Arkiven inkluderar bilder och annonser. Annonserna är nästan bäst med klassiska glada husmödrar och läkare i vita rockar som rekommenderar cigaretter.

We’ve partnered with Google to offer our entire 137-year archive for free browsing. Each issue appears just as it did at its original time of publication, complete with period advertisements. It’s an amazing resource that beautifully encapsulates our ongoing fascination with the future, and science and technology’s incredible potential to improve our lives. We hope you enjoy it as much as we do

Vad ska upphovsrättslagen tycka om skärmdumpar* och tumnaglar**?

I en rättsfall från 2002 behandlades frågan om tumnaglar i USA i Kelly v. Arriba Soft Corporation och domstolen kom fram till att skapandet av thumbnails var en form av lovlig användning (fair use) som inte krävde upphovsmannens tillstånd. Skärmdumpar skulle kunna tolkas på ett liknande sätt.

I Sverige har nu Högsta domstolen delvis kommit fram till en annan slutsats i en mål som handlar om skärmdumpar som innehåller thumbnails.

Rättsfallet handlar om en webbdesigner som i reklamsyfte använde sig av en skärmdump av en sida som innehöll flera tumnaglar. Fotografen valde att stämma och vann i Tingsrätten. Hovrätten hade en annan tolkning i 2008 skrev Kalle Jonson:

Svea Hovrätt har i en färsk dom (2008-07-01, FT 685-08) kommit fram till att publicering av skärmdumpar av en webbsida på en annan webbsida inte innebar intrång i rättigheterna till de bilder som var publicerade på den avbildade webbsidan.

Till att börja med konstaterar hovrätten att bilderna i fråga inte skyddas av upphovsrätt enligt 1 § upphovsrättslagen utan av fotorätt enligt 49 a §. Då bilderna är små och knappt urskiljbara för ögat anser hovrätten att de är en sådan oväsentlig del av webbsidan att undantagsregeln i 20 a § är tillämplig. Enligt denna regel krävs inte tillstånd för användning av verk som förekommer i bakgrunden av eller annars ingår som en oväsentlig del av en bild.

Nu har Högsta Domstolen slagit fast att även små bilder i en skärmdump på en hemsida omfattas av upphovsrättslagen. Därför bör webbdesignern be fotografen om lov innan han lägger ut skärmdumpen på nätet. Sedan menar HD att intrånget är att betraktas som tämligen bagatellartat. Därför är ersättningen för fotografens lidande 1 000 kronor och designern måste sedan betala 800 kronor för nyttjandet av två fotografier. (Journalisten, Cap & Design, Medievärlden)

Att domstolen kommer fram till att intrånget är tämligen bagatellartad men ändå väljer att finna för fotografen är typiskt för grupper som menar att principen är viktigast. Domstolen har tillämpad lagen i en strikt och principfast form men inte tagit hänsyn till de friheter som upphovsrättslagstiftningen ger.

Vad handlar detta om? En kränkning av upphovsrätten som rör en bild som innehåller små bilder som en fotograf har tagit. De små bilderna är inte fokus, inte syftet med skärmdumpen. Väljer man att följa en sådan lagtolkning kan vi snart skapa en hel juristgrupp som studerar bakgrunder i bilder för skymt av skyddade bilder.

Upphovsrätten är en produkt av en analog värld och nu tillämpar vi den i en digital miljö. Den stora skillnaden är att i en digital miljö är att allt är kopior på något sätt och att fler individer skapar och kommunicerar (det sista oftast med bearbetningar av andras verk).

Övergången från analog till digital göt att produktionskostnader och kommunicationskostnader går mot noll. Här har vi kärnan av fildelningsdebatten. Det finns en missplacerad förhoppning att juridiken skall kunna skapa murar som digital teknik har rivit. Detta kommer aldrig att fungera. Men i vår iver att försöka kommer domstol fram till misriktade slutsatser som skärmdumpsmålet.

Istället för att hylla och gynna öppenhet och kommunikation väljer man att begränsa den digitala världens möjligheter. Minimala fotografier som delar av skärmdumpar är knappast skyddsvärda – till och med domstolen själva menar att det är trivialt – men i sin domslut visar Högsta Domstolen tecken på att försöka förhindra utvecklingen och vrida tillbaka tiden till en analog värld.

Domstolens bristande insikt i skapande och digitala miljöer är vad som leder dom fram till denna slutsats. Deras bristande förståelse skapar bara mer oro och behov av avtal och jurister istället för att släppa trivial användning fri och låta skapande växa.

–

* Skärmdump (screenshot) är en bild av det som finns på skärmen. Det kan vara frågan om en kopia av möjlig upphovsrättsligt skyddat material.

** Tumnaglar eller Thumbnails är små versioner av bilder som skapas för att underlätta organisationen eller sökning av bildfiler. Flera operativsystem visar thumbnail versioner av innehållet i en bildmapp, sökmotorer visar thumbnails av bildresultat osv. Eftersom programvara skapar mindre versioner eller kopior av andras bilder är det en fråga som berör upphovsrätten.

Många Ubuntubloggare har redan skrivit om Ubuntus nya image och färgstil. Bl a har Lathund skrivit ett utmärkt svenskt inlägg om det baserat på Jono Bacon's bloggpost som släppte nyheten.

Nu har även Mark Shuttleworth själv förklarat lite mer ingående om tankarna bakom temat och hur det är tänkt att användas på sin blogg. Jag är inte så säker på att jag gillar resultatet men uppenbarligen har en hel del tankemöda lagts ner på konceptet. Tiden får utvisa hur väl det mottages och fungerar, många är i alla fall de som ogillat eller tröttnat på det bruna.

[intressant?]